Tankstrecken som avslöjar oss: När AI tar över skrivandet

Tankstrecket har blivit AI:s signatur – ett stilgrepp som en gång var förbehållet berömda författare, poeter och våra främsta skribenter men nu regerar tankstrecket i generiska texter på Linkedin.

Kanske är det bara jag, men jag läser enormt mycket text och ser direkt när ChatGPT har varit i farten och promptat fram en text. Just tank- och bindesstrecket har ChatGPT blivit djupt förälskad i och överanvänder detta stilistiska grepp, vilket har gjort att många skribenter känner sig tvingade att sluta använda det – då det har blivit kidnappat av en robot.

För ett par veckor sedan läste jag ett Linkedin-inlägg om autenticitet och AI-hotet som fick mitt nackhår att resa sig, och jag ville efteråt ligga i fosterställning resten av dagen. Texten var skriven av en mellanchef som jag följt under flera år, ofta fascinerad av hans dåligt skrivna texter, plattityder och ändå relativt stora genomslag. Under det senaste året har han använt ett mer avancerat språk och framförallt väldigt mycket tankestreck.

Ett måndagstips: Många här inne formulerade sig både vassare och mer personligt – alltså mer autentiskt – innan ChatGPT slog igenom?

Precis det här är risken med AI – att det blir för generiskt och till slut ointressant.

Det är en fantastisk tid vi lever i, och jag uppmuntrar verkligen alla att lära sig så många verktyg de hinner och kan.

Men glöm inte att ta med dig själv in i verktygen – det mänskliga och din unika ton. Det är trots allt det som särskiljer och berör mest.

Jag tänker på det här inlägget ett par gånger i veckan. En text om autenticitet och AI som helt uppenbart är 100% frampromptad av ChatGPT får mig för ett ögonblick att tro att han kanske är en av vår tids stora samtidskonstnärer. Om en uppburen konstnär hade gjort detta hade det kunnat bli ett konstverk i miljonklassen, men nu är det bara frampromptat av en mellanchef som ville få ett par hejarop (över 100 likes och en positiv kommentar från en journalist på en av Sveriges största tidningar).

Men detta är ett återkommande problem, förra veckan publicerade Resumé krönikan AI dödar inte kreativitet – den avslöjar om du har någon.

Hur man ser att texten är promptad:

1. Återkommande användning av tankestreck – totalt elva stycken.

2. Ofta stilrena kontraster: “AI är inte hotet. Det är scenen.”

3. Den uppmanande peppande tonen: “Ryck upp er marknadsförare.”

4. Det retoriska, peppande resonemanget utan att gå på djupet: “Frågan är inte bara om du ska skapa – utan om det du skapar betyder något.”

Behöver kanske inte säga det, men en till samtidskonstnär eller en skamlös åsiktsmaskin som låter AI skriva en text om AI och kreativitet. För mig är det häpnadsväckande fräckt och ett mysterium att ingen säger till på skarpen. I en tid där vi fortfarande (nåja) imponerar över varandras frampromptade bilder och filmer, och där det också är tydligt att de är AI-genererade, verkar vi vara helt okritiskt inställda till att helt plötsligt skriva väldigt många ganska avancerade texter. Text som promptas är såklart blivit betydligt svårare att tyda, men just tankstrecket är en grej. Förra veckan släppte Washington Post på just detta tema om hur tankstrecket och bindesstrecket blivit kidnappat.

Tankstrecket är ett så kraftfullt grepp som också har stor subtilitet. Tanken att det skulle vara en indikator på själlöst, dött AI-genererat skrivande är verkligen upprörande för mig.

Säger Aileen Gallagher, journalistikprofessor vid Syracuse University i texten.Jag är inte en tillräckligt skicklig skribent för att känna mig bekväm i att överanvända eller ens använda tankstrecket, men en som aldrig tvekade att slänga fram ett tankstreck var den världsberömda poeten Emily Dickinson. Så frågan vi bör ställa oss: Vad händer med vårt eget språk när estetiska och stilistiska grepp kidnappas av en maskin?

Det är ett skiljetecken som inte är ute med sin formella kontext, men som också fångar något om naturliga talinflektioner på ett sätt som andra skiljetecken inte gör. Det är också estetiskt elegant.

Säger J.T. Bushnell, forskare Oregon State Universitys School of Writing, Literature and Film. Fel har han faktiskt inte, och det är givetvis ett problem att stilistiska grepp blir symptomatiska med en robot istället för en människa. Kan vi ens uppskatta en Emily Dickinson-dikt på samma sätt? Eller klassiska djuplodande reportage från 70-talet, där tank- och bindestreck nästan överanvändes för att sätta en stilistisk ton, som Hunter S. Thompson? Minns när jag läste Fear and Loathing in Las Vegas och imponerades av både tempot och hur stilsäkert han använde strecken, lika ofta som andra streck drogs i berättelsen. James Joyce hatade inte heller strecken. Kort och gott, några av våra bästa skribenter, författare och poeter genom tiderna har använt strecken på olika sätt.

Nåväl, tillbaka till kärnan. Vad säger det om oss när vi vuxna, som borde förstå värdet av autenticitet och egen röst, väljer att förlita oss på AI för att producera våra texter? Vi har alla tillgång till dessa verktyg, men var finns stoltheten i att publicera något som inte är vårt eget? Och ännu viktigare: Vad händer på riktigt med vårt språk, vår kreativitet och vår förmåga att tänka kritiskt när stilistiska grepp, som en gång var våra egna, nu tas över av maskiner? Och vad händer med oss när vi obrytt låter AI-agenter formulera texter om autencitet och kreativitet? Det finns ett Black Mirror-avsnitt här.

Eller som ChatGPT vill ha som slutkläm på den här texten:

Vi står vid ett vägskäl. AI kan vara ett kraftfullt verktyg, men om vi inte är medvetna om dess effekter riskerar vi att förlora något mycket viktigare – nämligen vår unika röst och förmåga att skapa texter som verkligen berör. Så innan vi låter våra ord bli promptade av algoritmer, kanske vi borde fundera på: Vad vill vi egentligen säga, och varför?